När orden inte längre har någon makt.
När känslorna tar för mycket plats och man trängs in i ett hörn.
Saknad.

I dina ögon var det lättare att vara. I dina ögon, jag trivdes bättre i dina ögon..

Kom tillbaka. För lång tid har gått. Tomheten har snott hela din plats.
Och minnena börjar svacka nu.
Rösten, lukten, skratten och känslan.
Den känslan du gav mig.
Genom att titta på mig, men dina vackra blåa ögon, och säga att du älskade mig.
Det rinner ur mig som sand.

"Mina vänner säger vakna upp", och, "sluta tänk på det". Men vad vet dom..

Jag faller. För nu orkar jag inte mer. Du sa att det skulle vara vi. Genom allt.
När alla andra bleknade bort, när jag inte längre hade någon. Och när allt var som sämst.
Då skulle du stötta mig. Ta mig i din famn och du skulle älska mig.

Jag ger upp, jag orkar inte bli besviken. Inget värt något som inte längre inger hopp..

Nu lägger jag mig. Nu ska jag gråta för dig. Nu ska jag leva för dig. Även om du inte längre ser.
Inte längre vet. Och inte längre andas för mig. För jag tänker inte ta skuld. Jag gav dig det dyrbaraste jag hade.
Mitt hjärta låg i dina händer. Du släppte taget. Och jag har inte återskapat bitarna.
Godnatt.

Jag hatar att jag älskar dig. Älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Och jag vill ha dig nu, som jag hade dig förut!!!!!!!!

På dagens svenskalektion skulle vi ha debatt-tävling. Och vårat ämne var "ska vi införa dödsstraff i Sverige för återfallsförbrytare?". Vi skulle då vara FÖR detta beslutet. Och jag kan säga att tävlingen var riktigt rolig och det gick bra. Dock blev det oavgjort, men vi förlorade iaf inte. Då kan man ju undra, skulle det vara bättre?

Nu ska vi uppmärksamma att det var för återfallsförbrytare! Alltså, om man en gång blivit dömd för ex. mord, och sen släpps ut och gör samma sak igen, ska man då få dödsstraff. I början tyckte jag att det var totalt fel. Inte ska man döda någon, det är ju ett alldeles för hårt straff. Men om man sen ser från en annan synvinkel, denna personen har ju faktiskt dödat andra männsikor flera gånger. Är det inte då bättre att 1(mördare)person dör än flera oskyldiga?

Hur ser alla andra på det? Vore det något att stå för?

Sedan tryck på spara. Då borde det dyka upp där uppe på högra sidan.  För vem vill inte göra detta enkla för dom, det är helt GRATIS med ! Gör en god gärning, och hjälp till i den mån du kan.

Har varit en mycket erfarenrik dag, om det nu ens är ett ord.  Had kort dag i skolan idag, var på brandstationen. Fick lite teoretiska erfarenheter, samt lära oss att använda en brandsläckare och kväva en eld på docka. Kom nu ihåg detta, man ska SMEKA bort elden genom att dra händer över filten. Mycket fint var det. Särskilt när vissa, inga namn, slår dockan rätt i skrevet för att släcka elden. Tack gode gud att den inte levde ;d haha. Men ja, är det ett yrke att satsa på ? Vem ser inte fram emot fysiska träningar, brandsläckningar och heta brandmän ? ;)

Detta var väl inte bästa exemplet, men tackar
man nej ? ;)


Kyssar

Jo, är ju en del saker man undrar över nu när man kommer upp i tonåren.
När man var liten så behövde man inte engagera sej så mycket , utan bara leka och sånt.
Men när man kommer upp i tonåren så funkar ju inte det längre.
Massa hormoner och känslor spelar spratt , och sånt man inte visste fanns syns tydligare.
Det mesta som märkts är väl de vanliga:
*Puberteten
*Skolan
*Kärleken
*Vänskaps-problem
*Dålig självbild
*mm

Ja , har ju märkt av de mesta här då.
Just att hormonerna svänger är väl de första man märker av .
Men det vänjer man sej ju vid efter ett tag.

Sen skolan,
det är inte bara att springa runt och ha kul med kompisar.
Utan man måste tänka på ,läxorna och proven . Men framför allt betygen.
Det räcker knappast med att man kan räkna ut " 32-10=22" och få en stjärna i boken , utan att man lär sej alla tusen räknesätt.
Eller kan allt om hur våran historia byggdes.
Det kräver extremt mycket tid och gör att man får lite tid över till annat.
Vilket oftast gör att man struntar i läxor mm . Och umgås med kompisar istället.

Sen kärleken .
Man ser helt olikt på vad kärlek är nu än vad man gjorde för 10 år sen.
Då blev man ju "ihop" om man tyckte den andra personen var söt , :)
Nu ska man blanda in personligheter, intressen och framför allt utséende.
Känslorna svänger vilt tycker jag.
Och ens bild för en person som man kanske känt i flera år , förändras helt.
Ja, kärlek är något extremt underligt.
Det kan vara fint på många sätt men jag tror egentligen att den är oförstålig.

Vänskaps-problem.
Ja det är något helt annat.
Alla förändras ju, desto äldre man blir.
Och man glider sakta isär och söker efter nya kontaker.
Det som är krångligast är att hamna mellan två personer , som har olika uppfattningar om varandra.
Det är inte längre lika lätt att umgås med flera, utan man får välja ut dom som är mest lika sej själva.
En del klarar ju detta utmärkt medans andra byter runt för att se vem som är mest passande.
Vilket kan vara jobbigt för personerna som redan bestämt sej .

Och de sista då, självbilden/självförtroendet
Dom flesta blir väldigt utséendefixerade och kan inte se sej själva som söta,fina mm.
Självförtoendet tryter också ganska mycket under just tonåren.
Man tar mer åt sej av vad folk säger och tycker, än man gjort innan.
Vilket både kan vara till sin fördel eller nackdel.
Att antyda att något är söt eller snäll brukar ju ofta vara till sin fördel.
Men dumma komentarer som att man är ful,tjock,äcklig, elak mm. trycker ner ens självförtroende rejält.

Alla dessa problem kan inte jag själv lösa.
Utan människorna runt omkring mej får se till att ge stöd och förståelse.
Jag tror att tonåren är en av de värsta perioderna vi går igenom.
För vi får uppleva så mycket nytt och se saker man inte sett förut.

Så, se till att just DU är den personen som gör skillnad.
Det är tack vare er som gör att man förstår och kan arbeta sej igenom den perioden!