Massa frågor, inga svar. Jag letar efter tecken, något som kunde berätta att jag är på rätt väg. Jag börjar sakta jobba mig uppåt. I hopp om att den riktning jag valt kommer leda rätt. Inga hjälpande händer, inga starka armar som bär mig. Jag går, och kan när som helst upptäcka att den vägen jag valt bara är ännu en villoväg. Ett steg till och det kan avgöra allt.

Jag vet inte om det är en grop i marken, om jag ställer mej på den röda plattan istället för den gröna. Jag vet inte om jag kommer nå fram till mitt mål, och jag har ingen aning om vad för mål jag har. Allt har trasslat ihop sig, och på en chansning har jag dragit i ett snöre och hoppats på att det kommer reda upp allt. Inga varningsskyltar finns på vägen, och inga röda stoppljus. Min enda livlina är jag själv. Om jag råkar snubbla har jag bara min egna balans att hitta. För ingen kan greppa tag i mig och ställa mig på banan igen.

Allt är så obegripligt. Så himla komplicerat. Jag överväger att bara springa fram och hoppas på att jag springer på rätt plattform. Och om jag skulle falla, så har jag åtminstone försökt. För att långsamt gå framåt, och hela tiden tveka, tär så oerhört på själen. Min vilja är inte längre frivillig, det är inte längre mitt val om jag ska fortsätta. Det är ett tvång, det är enda valet jag har, att fortsätta. Om jag backar kommer snöret slita sig loss och snurra in sig i mitten igen. Och det kommer bli ännu svårare att reda upp det.

Jag tror jag stannar här. Bara en stund, och låter mina ben vila. Kanske hinner hjärnan vila upp sig och ta nya kloka beslut. Eller så kommer det bli ännu svårare att ta sig upp i sadeln igen.